Vi ses igen, nätokrater!

Mitt största minne från valrörelsen 2006 var när jag natten till den 16 september stod i Socialdemokraternas valcontainer med studentklubben och försökte diskutera med fulla gymnasister på väg till och från förfester och efterfester. Jag pratade med en artonårig förstagångsväljare. Han ville bli byggnadsarbetare och hade kritiska frågor på i princip samtliga upptänkliga politikområden. Efter tre kvart minuter sa han att han bättre hade förstått vad vi ville göra och att det lutade åt vårt håll. Ett och ett halvt dygn senare hade vi förlorat kommunvalet, landstingsvalet och riksdagsvalet. Det är ändå samtalet med en halvfull gymnasist halv ett på fredagsnatten som jag kommer att minnas.

Med tanke på att det här numret av Libertas har Twittersamhället som tema kan man så här långt hunnen kanske få för sig att den här texten ska handla om att socialdemokratin måste söka sig tillbaka till sina agitatoriska rötter. Att vi borde ”ses igen i portgången med packen av broschyrer”, som Olof Palme sa. ”Du tar uppgång A och jag tar uppgång B.” Att de sociala medierna är ett bländspel som får oss att glömma bort vad vi egentligen håller på med och var vi kommer ifrån. Medan ni liberaler läser varandras bloggar är vi ute i förorten och knackar dörr, lär Anna Sjödin ha sagt inför valrörelsen 2006. Att socialdemokratiska kampanjstrateger okritiskt översätter varenda trick och knep som det demokratiska partiet i USA har använt sig av de senaste åren utan att tänka på om det funkar i Sverige och om det stämmer överens med våra värdegrunder. Netroots? Mitt S? S we can? På allvar? Vad är nästa grej, liksom: Mona – en tjej we can believe in.

Men det här är inte en sådan artikel. För att vinna valet 2010 är en genomtänkt och heltäckande strategi nödvändig, och i den strategin måste de sociala medierna ingå. Den här texten kommer att handla om hur jag menar att socialdemokratin bör använda de sociala medierna för att i första hand mobilisera aktivisterna inom partiets yngre kadrer och i andra hand utgöra en plattform för kommunikation med journalister och politiska motståndare

Det viktiga är att man inte bara använder bloggar, Twitter, Facebook, Flickr och hela faderullan helt ogenomtänkt – att man antingen viljelöst anpassar sig till det man tror är kutym och twittrar om sina lunchlådor, eller förhåller sig helt okänslig till interaktiviteten och öppenheten i de sociala medierna och vevar ut AiP-propaganda och pressmeddelanden som om det inte fanns någon morgondag. (En morgondag där DN, SvD, GP och SDS fortfarande har ett orimligt stort inflytande över verklighetsbeskrivningen av Sverige, för övrigt.)

Viktigt är också att man – digitalsosse med stora möjligheter att surfa dagtid och fler kompisar som är liberala bloggare än 50-åriga metallarbetare – inte agerar som om alla andra människor – ”väljare” – har samma datorvanor. Jag menar att vi i första hand inte ska använda de sociala medierna som plattformar för att nå ut till väljare, utan för att organisera och mobilisera de sympatisörer och aktivister som vi redan har. Och sedan våga släppa varumärket, för att tala marknadsföringsspråk. Med ett mer politiskt uttryck: att åter bli en verklig folkrörelse, en folkrörelse som vågar ta människor på allvar i stället för att ängsligt lyssna efter opinionsvindar och sedan formulera top down-utspel för DN-debatt. Men också en folkrörelse som ser bortom nästa val och som inte stänger in det politiska samtalet i fördefinierade ramar, en folkrörelse som inte gömmer sig i partilokaler och distriktskonferenser utan som har som främsta mål att återge människor självförtroende och framtidshopp.

Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in det politiska samtalet i människors vardag. Det kan låta udda för övertygade socialdemokrater. Vi pratar ju redan politik i vår vardag. Vi älskar politik. Vi andas politik och vi tror på politiken som ett sätt att gemensamt bygga ett bättre samhälle. Men det är inte så för alla. Jag pratade med en statsvetarstudent för ett tag sedan om det här. Hennes far var byggnadsarbetare i Göteborg. Han sa att förr pratade man politik på kafferasterna i byggbaracken, men inte nu längre. Det är en anekdot, men en anekdot som jag tror säger något viktigt om vilken plats politiken har i människors vardag. I ett äldre svenskt samhälle, ett samhälle med 2500 kommuner och fritidspolitiker i varje buske, då var politiken nära. De flesta hade en släkting, granne, jobbarkompis eller bekant som var politiskt engagerad. Idag är politiken fjärran och det politiska samtalet medieras genom TV och tidningar. Kanske också genom bloggar och sociala nätverkssajter, men då ska man komma ihåg att politiska bloggar, så folkliga de än försöker vara, till stor del är elitmedier. Inte elitmedier av eget val, utan på grund av hur publiken ser ut.

Den tyskamerikanske statsvetaren Markus Prior har studerat mediernas inverkan på politisk kunskap och politiskt deltagande. Hans tes lyder i korthet som följer: för tjugo-trettio år sedan fanns det i princip tre TV-kanaler att välja på i USA. Alla visade nyheter vid samma tid på kvällen och oavsett om den amerikanske TV-tittaren var intresserad av politik eller inte, tittade denna på nyheterna, för det var det som fanns. I dagens medieverklighet, med ett fantastiskt utbud av TV-kanaler, bloggar, specialsajter och diskussionsforum på nätet är inget intresse för perifert. Den berömda långa svansen gör det möjligt att välja bara just det som man är intresserad av. Som en följd ökar klyftan i politisk kunskap i samhället. Extremt politiskt intresserade kan lägga sin fritid på att ständigt hålla sig uppdaterade, att gräva djupare och djupare i ideologiska debatter, politiskt skvaller, utvecklingen i andra länder, detaljer i budgetpropositionen. De som inte är så intresserade – de vet mindre, bryr sig mindre, deltar mindre.

Det i sin tur förstärker de grundläggande faktorer som inom den statsvetenskapliga forskningen har visat sig påverka det politiska deltagandet i samhället mer än något annat: socioekonomisk status och framför allt utbildning. Välutbildade personer är mer aktiva inom politiken enligt alla indikatorer. Det följer också en sekellång trend mot att även politiskt aktiva inom vänsterpartier har en högre utbildningsnivå än genomsnittet.

Av detta följer att de som deltar i det politiska samtalet på nätet, på de sociala nätverkssajterna, på bloggarna, på Twitter, som laddar upp politiska videoklipp på YouTube och som bygger länkarkiv på Delicious, de utgör i viss mån en politisk elit. På många sätt och i många fall en delvis ny elit: en yngre generation som har vuxit upp med digital kommunikation som en självklar del av vardagen, som är mindre benägen att tvingas in i stelbenta hierarkiska organisationer och köpa färdiga åsiktspaket, i realiteten dikterade från partiledningen, och som är mer benägna att samtala över de ideologiska gränserna. Men likafullt en elit. I en politisk verklighet där de sociala nätverken blir ännu mer viktiga för att nå framgång är det individer som redan är societetsvarelser som blir inflytelserika.

Matthew Hindmans (också han amerikansk statsvetare) bok The Myth of Digital Democracy från förra året utgår från den amerikanska verkligheten och pekar på hur det är ett fåtal personer och centra som dominerar den politiska debatten på nätet i USA. De politiska bloggarna har väldigt få läsare, och ett litet fåtal politiska bloggar har många läsare. Detta är också fallet i Sverige.

Detta har fått vissa svenska statsvetare att döma ut politik på nätet som irrelevant. Det är en slutsats som dras helt på grundval av massa: fler personer tittar bevisligen på Rapport än som kommenterar Marita Ulvskogs tweets. Men i de sociala medierna är det viktiga inte hur många som läser eller diskuterar med dig – utan vilka som gör det. Det är partivänner, meningsmotståndare, de ytterst politiskt intresserade och journalisterna.

Den insikten bör få oss att reflektera över hur vi använder sociala medier som kommunikationskanal. Den insikten tycks till viss del redan finnas där. Mitt S, som jag raljerar över i början av den här texten, är ett bra exempel på ett verktyg som använder sig av den inneboende vilja till att göra något som redan finns hos aktivisterna. Det är väldigt enkelt at dra ihop ett gäng för en spontan aktivitet, kanske en trappstudsning i kvarteret eller en hemma-hos-träff för småbarnsföräldrar om biltrafiken utanför dagiset. Problemet är kanske att Mitt S fortfarande dras med en hel del av de gammelpartireflexer som inte riktigt funkar längre. Det är bara partimedlemmar som kan registrera sig, och användarnamnet är lika med ens personnummer.

De sociala medierna är ett kraftfullt instrument för att mobilisera – kraften att organisera utan organisationer, som Clay Shirky skrev om i sin sociala medier-panegyrik Here Comes Everybody förra året. Och det finns tecken, om än vaga, på att de sociala medierna trots allt kan vara ett sätt att komma runt ett växande motstånd mot att engagera sig i partipolitiken – framgångarna för Piratpartiet i det senaste Europaparlamentsvalet pekar på att det politiska intresset hos ungdomen inte är dött och att sakfrågor är viktiga. Men det är viktigt att vi som socialdemokrater anstränger oss för att nå både de politiska nördarna och dem som känner sig svikna av både vårt parti och politiken i allmänhet. Och då bör vi ses igen, både i kriget mot kommentarfältshögern och ”i futten på byggarbetsplatsen”, ”i människornas möte till prövande samtal och gemenskap”.

Text av Nils Gustafsson, Lunds Socialdemokratiska studentklubb

Publicerat i Libertas 3-4/2009 Tema Twittersamhället/Jämlikhet

Andra som skriver om politik och sociala medier: Henrik Löwenhamn, HBT-Sossen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s