För alla oss som någonsin arbetat bakom cafédisken ger Kata förlag (2010) ut Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Poesi för otrygga löntagare var rubriken när vi publicerade recensionen i Libertas.
Rött som i solidaritet, rött som i kärlek, rött som fingertoppar som har plockat skållhet disk en hel dag. Rött som ilskan över att inte äga makten över sin egen tid, över att bli betraktad som en mindre värd människa. Detta är temat för Jenny Wrangborgs debutsamling Kallskänken.
Poeten Gabriel Celaya citeras på första sidan:
”Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning.”
Detta är det motto efter vilket Kallskänken är skriven. Wrangborg tar ställning för alla oss som någonsin arbetat på andra sidan av cafédisken. Hon beskriver så väl känslan man kan känna när gästerna inte ser att det är en person som serverar deras kaffe, en individ med lika stort människovärde som dem själva.
Hon beskriver frustrationen bland arbetskamraterna när arbetsvillkoren blir ohållbara, när man jobbar elvatimmarspass utan att hinna gå på toaletten, som i Yrkeshemligheter: ”ibland äter vi ståendes i kallskänken/ ibland sittandes i förrådet/ andra dagar inte alls”.
Igenkänningsfaktorn blir nästan skrattretande hög, att det är precis samma situation, var än i landet man råkar arbeta. Men jag håller mig för skratt, för jag vet hur ont det gör i hela kroppen efter en sådan arbetsdag. Jag vet hur ont det gör när cheferna spelar ut anställda mot varandra, när man är för ung och för väluppfostrad för att ens komma på tanken att säga ifrån, fast man vet att man har rätten på sin sida.
Som i dikten Den som bråkar får gå: ”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen? /…/ det är Sverige 1918/ det är Sverige 2010/ inga segrar är ännu vunna.”
Johanna Pettersson, Laboremus
Detta är ett sammandrag av recensionen för webben. Den fullständiga texten återfinns här. Upplagt av Jesper Alex-Petersen, Malmö S-studenter
Libertas 